tillgänglighet för Personer med nedsatt rörelseförmåga(den fysiska miljön)

Obs. detta är endast en gallrad översikt för mer detaljer besök Boverkets sida boverket.se

Sverige var tidigt ute med lagstiftning om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.

Redan 1966 tillkom 42a§ i byggnadstadgan (BS) med krav på att allmänna lokaler i skälig omfattning skulle utformas så att de blev tillgängliga för och kunde nyttjas av personer med nedsatt rörelseförmåga.

Nedsatt orienteringsförmåga

1 juli 1971 utvidgades lagen till att omfatta arbetslokaler samt personer med nedsatt orienteringsförmåga.

Paragrafen utvidgades efterhand.

1977 omfattade 42a§ BS

även bostäder och arbetslokaler, samt tillgänglighet för personer med nedsatt orienteringsförmåga. Formuleringen "skälig omfattning" togs bort.

1977 infördes också att vid ombyggnad skulle de delar av byggnaden som berördes av ändringen uppfylla skäliga anspråk på handikappanpassning (48a och 49a §§ BS).
Tillämpningsbestämmelser rörande handikappanpassning av bostäder vid nybyggnad trädde ikraft den 1 juli 1977.
Att nedsatt orienteringsförmåga avser nedsatt syn eller hörsel angavs i publikation från planverket, liksom att

Normeringsperson

Rullstolsburna som i stort sett är oberoende av assistans och som har god rörelseförmåga i en vanlig manuell rullstol skulle vara dimensionerande grupp när det gällde rörelsehindrade.

Plan- och Bygglagen (1987:10).

1 juli 1987 ersattes Byggnadslagen och Byggnadsstadgan av Plan- och Bygglagen (1987:10).

Några av de övergripande politiska syftena som låg bakom lagförslaget var en strävan att minska statens kontroll och att förenkla byggprocessen.

Kravet på förenkling skulle främst åstadskommas genom mindre detaljrika normer och minskad skyldighet för kommunerna att granska alla bygglovansökningar Ansvaret för att lagens krav uppfylldes lades på den enskilda byggherren.

Den tidigare 42a§ BS ersattes i PBL av 3 kap. 7§, Plan- och bygglagen skiljde sig inte särskilt mycket från tidigare lagar när det gäller de i själva lagen uttalade kraven på tillgänglighet och användbarhet.

Den största skillnaden finns i att Plan och bygglagens tillämpningsföreskrifterna formulerades som funktionskrav.